Malin, 53 år

Inleder morgonen med att glesa ut sittplatserna så långt det är möjligt med 27 elever. Nästa lektion är det 26 och lektionen efter det 24. Snudd på 80 elever och fyra pedagoger samsas i tre klassrum och ett grupprum.

Avslutar första lektionen och skyndar mig att sprita alla bord inför nästa. I korridoren hänger skyltar med uppmaning att hålla distans enligt 2 meters-regeln. Uppmanar eleverna att hålla avstånd, vänder mig bort en minut och när jag tittar tillbaka skojbrottas två elever på golvet och tre andra hänger över axlarna på varandra.

Börjar nästa lektion. Idag ska vi göra en kemilabb. ”Sitt kvar på era platser. Undvik att springa omkring”, hör jag mig själv säga och därefter springer jag runt med materiel åt höger och vänster och servar eleverna med det de behöver. Händerna viftar och glada rop hörs när eleverna upptäcker något i labben.

Jag är väldigt glad att eleverna är i skolan. De behöver verkligen vardagen och tryggheten, men någonstans i bakhuvudet gnager ändå lite oro. Jag skakar snabbt av mig den och kastar mig engagerat in i en diskussion om oxidering och låtsas att allt är som vanligt.