Lars, 62 år

Att skåda ut över ett soligt vackert landskap, en by som man älskar, med människor man tycker om, men som man inte får träffa. Att endast få gå ut och handla en gång om dagen; det är den enda glipan till yttervärlden som tillåts. Att då möta tomma gator, igenstängda butiker, caféstolar som står staplade på varandra i travar på det soliga men ödsliga torget. Att inte höra ljudet av människors prat, barns skratt vid fontänen, den skramlande spårvagnen som korsar torget, fullastad med glada turister. Allt är tyst, nästan. En koltrast spelar, en hund skäller, en moped kör förbi. En äldre kvinna med en liten hund i koppel byter sida på gatan. Inget ”bona dias” eller ”ulla”, såsom alla här brukar hälsa på varandra. Möter en polisbil, den stannar upp, vevar ner rutan. Jag pekar på shoppingbagen som jag drar med mig och säger något om Eroski. De nickar och kör vidare. I entrén till affären står en bister kvinna som snabbt tvättar av mina händer och trär på ett par plasthandskar. All personal bär munskydd, nästan alla kunder också. Inga leenden, varken från mig eller någon annan. Man håller avstånd. I kassan markerar ett streck var man ska stå. Trotsar förbudet, går en längre väg hem. Det är vår. Platanerna har slagit ut. Citronträden blommar, ginst och blåregn. Luften är fylld av dofter och fågelsång. På många dörrar sitter teckningar som barnen har gjort med regnbågar och en kort text om att ”allt kommer att ordna sig”. Vi lagar sådan mat som vi sällan unnar oss i vanliga fall. Det får ta tid. På granngården leker barn. De stojar, skrattar och verkar ha riktigt kul. Klockan åtta öppnar grannarna och vi våra fönster, applåderar för sjukvårdens hjältar och Maria vinkar och frågar om vi vill ha apelsiner. Någon granne spelar högt en låt som handlar om att inte ge upp. Det kommer att ordna sig.